Ren oförfalskad kärlek. Det är vad som kommer i bil efter bil från Torsås till Kalmar Sporthall idag. Vi kommer med skinnvästen i högsta hugg. Bönderna från byn.
Jag är ganska glad att jag inte är en av dem, både för min egen hälsas skull som för alla andra närvarandes. Istället för att vänta på en försenad buss för att ta sig till stationen för att vänta på ett försenat tåg som aldrig kommer för att betala pengar för att frivilligt utsätta sig för en hjärtrytm som gravt avviker från en sådan i form av en sinuskurva kan jag istället njuta av en väldigt cinematisk upplevelse med strålande solsken, snö som smälter och med återupptäckt kärlek i hörlurarna. Sigur Rós är det bästa som hänt mänskligheten, för det är livet självt i form av mekaniska vågor och oscillerande tryck, precis lika skört, men mycket vackrare utan att vara lättsamt och naivt. Jag skulle alltså kunna njuta av detta. Men det gör jag alltså inte. Istället sitter jag med byxorna i ankelhöjd på en nedsläckt toalett (då jag inte vill bli påmind om att det nog är dags att städa nyss) och skriver detta. Det kan bara betyda en enda sak: Jag är en mycket störd människa.
Faktum är att jag under en stor del av tiden mellan mycket intressanta konspirationsteorier rörande den svenska kärnkraftens oförmåga att göra något rätt har tänkt på vad jag ska göra när matchen startat. Förutom en del självklara (självbefläckelse och/eller alkoholkonsumtion) finns det ett par alternativ som ligger nära tillhands: träna på gymmet, promenera, läsa skönlitterära verk av högsta kaliber, läsa skönlitterära verk av en ganska låg kaliber, börja beräkna uppgifter för sammanställning av ett Mollier-diagram som gäller för 490000 pascal, läsa mer om Sveriges energisystem eller kolla klart på tredje säsongen av Californication (jag är nog inte såå störd, nu när jag tänker efter). Dock är det allra troligast att jag kommer sitta och stirra in i samma gruppering pixlar som i skrivande stund, dock med avsevärt högre puls. Jag är en slav under Slätafly-piskan och jag hatar det och jag älskar det. Det tar så mycket tid och kraft, så mycket engagemang att jag bara är ett tomt skal när Slätafly förlorar. Det är så jävla viktigt. Men jag älskar det.
Det är därför jag inte är i Kalmar idag. Senast jag tittade på derby var när Slätafly vann i Karlskrona, måste vara tre säsonger sedan. Jag mådde riktigt dåligt i flera dagar efteråt för allt adrenalin som arbetats upp under veckan innan match tog lång tid för kroppen att göra sig av med.
Tidigare i veckan gjorde jag en film ( kolla här om du inte sett den ) och det var nog ett sätt för mig att be laget om ursäkt för att jag inte kommer dit och stöttar dom, kanske för att dom ska veta att jag är med dom ändå. Det är konstigt hur man fungerar när man tänker på det.
Jag inser att det är i senaste laget att skriva något inför match, och att de allra flesta kollar på längden av inlägget och struntar i det. De stackare som läser allt börjar nog bli ganska frustrerade av avsaknaden på substans men jag börjar bli nervös nu så jag vet inte vad jag gör längre. Det är inte meningen.
Matchen är viktig. I våra hjärtan är den viktigare än alla andra matcher. Den betyder mycket och det står en allsvensk plats på spel. Det räcker väl så. Matchen i sig är sin egen premiss och man behöver inte konstruera plattityder för att berättiga den. Att 1200 galningar vi se den är bevis nog. Gör det till en kväll att minnas, oavsett resultat. Skratta. Känn glädjen. Det tänker jag göra.
Mina ben börjar somna nu, nog dags att röra på sig. Kanske gå och handla, jämföra Santa Marias och Kockens ekologiska timjan: vilken är godast, vilken är billigast, kommer Sotarn styra PP idag. Jag kör på Kockens. Äpplejos. Hmm, undrar hur CL's uttåg ur Alliansen påverkar spelarna. Nä jag kan nog inte tänka på något annat idag. Jag blir en mer dysfunktionell än en zombie som tappat löständerna.
Jag hoppas.
Takk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar