Det var en vacker lördagsmorgon, solen sken in lite genom en glipa i persiennerna och fragment från en trevlig dröm diffunderade ut i intet, likt doften av en tändsticka med vinden. Jag slog ett öga på klockan, 9.07, kliade mig lite på hakan och vände mig åt vänster. Oh the horror! Med hjärtat i halsgropen och ett begynnande illamående såg jag konturerna av en halvnaken manskropp i sängen bredvid. Vad fan gjorde jag igår?! En trött hjärna som behöver arbeta för högtryck mår inte så bra, men efter vad som kändes som en evighet började verkligheten komma tillbaka. Och hjärtat återkom snart till hälsosam rytm. Det var legenden från Balders gränd som låg bredvid (och jag noterade lite senare att legenden hade kalsongerna, på sig, rättvända dessutom) och jag blev genast lite lyckligare.
Det var ju Lördag. Det var ju innebandy. Slätafly skulle åka till Lönsboda och jag och legenden skulle åka och kika.
Vi knatade bort till en klasskompis och lånade hans vrålåk som fått äran att agera transportmedel denna dag. Nylackerad och monsterchippad gjorde den sitt jobb utan några som helst anmärkningar, folk vinkade och tutade på oss när vi körde förbi.
Min klasskompis hade dessutom den goda smaken att placera diverse muskelmusik i bildörrarnas fickor så de nio milen mellan Växjö och Lönsboda gick på ett kick. Tiden är ju det som hindrar allt från att hända på samma gång, men 500 hästar under huven, gallskrik från stereon och svaga puffar cigarettdoft från sätena när man bytte ställning skapade nästan en illusion av att tiden verkligen inte fanns.
En timme innan matchstart anlöpte vi Lönsboda och dess pittoreska stadskärna, där pärlorna var Pubben och den mysiga Ica-butiken. Det kändes lite som hemma (fastän lite svartsjuka på Pubben smugit sig in) och vi hittade, efter lite förvirring Lönsboda Sporthall. Det visade sig att det var sporthallens skylt som orsakat lite huvudbry.
Jag som inte räknat med fler chockar blev chockad av nästa chock. Det finns en sporthall söder om den magnetiska nordpolen som är sämre än skjulet på Karlskronavägen. Åtminstone från publikens sida. Stora pelare stod mellan läktare och plan vilket begränsade sikten å det grövsta vilket i sin tur fick publiken att ställa sig vid staketet. Supporterbussen från Torsås kom strax innan nedsläpp och man lyckades skrämma iväg några P12-spelare med rödsvarta tröjor så trots sen ankomst hade man en hel sektion till förfogande.
Matchen då; Jag vet inte vad Slätafly hade räknat med men jag gissar att dom inte var helt och hållet spelsugna i första perioden för det var ingen som förtog sig nämnvärt. Rörelsen var lim då x -> 0 (eftersom temperaturen i hallen var T > 0K har all atombaserad rörelse inte avstannat hel och hållet) så några rappa fötter i bortalaget existerade inte. Den enda som kommer undan med godkänt (och lite till) efter första perioden är Daniel Johansson i målet som agerade stabilt. Hemmalagets första mål görs från slottet av en spelare som har ryggen mot mål och knackar in bollen, tror det är minst en touch på vägen upp i nättaket. Hur bollen hamnade hos en spelare i slottet vet jag inte för jag var upptagen med att liverapportera. I sista minuten får Lönsboda ett frislag från halva planen som flippas in i mål när Slätaflys backar inte är starka nog framför mål, Doppis såg inte ett smack. Första perioden, ren skit och jag var förbannad på riktigt.
Jag tänkte i paus att Slätafly omöjligt kan göra två så dåliga perioder efter varandra, och det hade jag rätt i, men bra det var det verkligen inte. Tur för Slätafly att det var Lönsboda på andra sidan, för även om deras defensiva arbete är riktigt bra när det fungerar och har en målvakt som igår var riktigt stabil i två perioder baserar dom allt anfallsspel på kontringar i allmänhet och Mathias Andersson i synnerhet. Deras egna spel är i det närmaste obefintligt vilket är väldigt, väldigt tråkigt att titta på. Slätafly fick en chans i powerplay när en hemmaspelare utvisas 2+10 för osportsligt utseende uppträdande men närmre än en stolpträff från Jens kom inte Slätafly. Dock visade man därefter en gnutta vilja och spelglädje för man ägde bollen alltmer, slog inte bort lika mycket passningar och Lönsboda fick inte kontra så mycket. Dock stod deras målvakt i vägen för Slätaflys skott och det är alltså ett tvåmålsunderläge inför den sista perioden.
Jag frågade Puppe i pausen vad han skulle sagt till grabbarna för att väcka dom, få dom att spela mer avslappnat och jag tänker inte citera honom på bloggen, små koppar har också ögon heter det ju. Men jag tror att Puppe på telepatisk väg kommunicerade med Slätafly för hoppsan vad det gick undan. Efter en halv minut skjuter Jens äntligen hål på målvakten som inte visste att Jens alltid siktar på kryssen, och ett par minuter senare kvitterar Ola "Mr. Lovalova" Carlsson. Därefter är det lite avvaktande spel men när Anderberg gör 3-2 gasar Slätafly och släpper inte på gasen förrän matchen är slut, och vissa inte ens där, en icke namngiven spelare var lite sugen på att brottas efter slutsignalen. Fast nu går jag händelserna i förväg. Slätafly gör fem mål de sista sju minuterna när Lönsboda inte längre spela aggressivt i försvaret och Slätafly växlar upp ytterligare, det sista målet i boxplay dessutom.
Som en del säkert redan läst: En period under isen, en period nära ytan och en period i himmelen. Rättvis seger, Lönsboda skapade inte mycket och när Slätafly väl höjde tempo hade dom inte en chans. Slutresultatet blev 2-8. Hemresan blev trevlig, tack för det!
Bäst i Slätafly: Gepan
Bäst i Lönsboda: Gepan
