Detta är nog en av de allra sjukaste matcher jag har bevittnat någonsin. Precis som matchen i fråga så är mina tankar om den en inte så liten smula ambivalenta. Tommy Bodlings bilder från matchen finns här.
Matchen börjar med att Slätafly har ett spelövertag de första tio minuterna och bjuder på ett variationsrikt och kreativt anfallsspel men trots ett gäng riktigt bra lägen så får man inte in bollen. Ibland stod bortalagets mycket duktiga målvakt i vägen men lika ofta är det usla avslut som gör att nollan hålls intakt. Jag vet inte om det var Engelholms första skott på mål, men långt därifrån var det sannerligen inte, men ett skott utifrån styrs någon meter framför mål, studsar på Daniels ben i en båge för att slutligen landa i mål. 0-1 på tavlan och det var såklart fantastiskt orättvist. Även om Engelholm får något mer att säga till om från och med det så är det fortfarande Slätafly som är det piggare laget. Därför känns det så ologiskt när en bortaspelare stöter in 0-2 efter att ha fått tre chanser framför mål utan att Slätafly tagit bort honom. Bara en minut senare kontrar Joel Ljungberg in 0-3 efter ett mycket slarvigt uppspel.
Här som först tycker jag att Engelholm tar över perioden. Det som händer sedan är dock nästan skrattretande, då bortalaget smäller in två stycken halvvolleyskott som inte ens görs på träning med 40 sekunders mellanrum. I en period som Slätafly varit det bättre laget i ungefär 12 minuter förlorar man alltså med fem mål. En ren katastrof, de sista fem minuterna var så pinsamma att jag ville gå därifrån. Ligger man under med tre mål så bör man visa någon form av emotion, man borde vara förbannad och tjurig, högljutt diskutera med lagkamrater, peka fram och tillbaka men det tragiska är att jag inte såg några sådana tendenser. Ingen visade någonting. Hur kan ett medelmåttigt Engelholm (för dom var inte bättre än så) få göra fem mål utan att någon blir arg? Jag var vansinnig.
Precis likadant ser det ut i period nummer två. Åtminstone tills Engelholm gjort två äckliga mål till. Inte för att dom inte förtjänade dom målen nu, för Slätafly saknade vid detta läge hela volymen den beryktade eregerade fallosen som ett lag med vilja att vinna har i överflöd. Däremot skulle matchbilden strax ändras igen för när en bortaspelare bjuds på en flygtur av Kapten Ramvall och blir liggande letandes efter mustiga syremolekyler så tänds en gnista i Slätaflyspelarnas ögon. Robin Karlsson går strax efter det in ganska opolerat i en närkamp vilket driver stämningen på planen åt det lite kinkigare hållet. Det är helt klart Slätafly som tjänade mest på det för nu, eller kanske först nu, börjar hemmalaget driva på varandra och helt plötsligt sitter passningarna på bladet och löpningarna i anfallszon har bättre timing. Mina mycket färgade ögon skulle nog kunna tänka sig att ett rättvist resultat här var ett eller två måls ledning för bortalaget men sju mål är helt sanslöst galet.
Slätafly tar alltså tag i taktpinnen igen och efter en jävla massa lägen så kan Jens Milesson till slut spräcka den helt absurda nollan. Och varför då inte göra det med ett makalöst hårt direktskott ribba in. 1-7! Detta var ju givetvis precis vad Slätafly behövde men trots att man behöll trycket och dessutom fick spela powerplay i nästan två minuter så ville inga fler bollar leta sig in i mål. Slätafly vinner skotten i andra perioden med 13-8, varav det måste varit något i stil med 10-4 sista halvan av perioden.
I sista perioden är det dock bara ett lag på banan. Efter två minuter gör Strelert mål, och efter fem minuter gör Nisse 3-7. Här började mitt hopp återigen att tändas för Slätafly var sanslöst hungriga och Engelholm vek i princip ner sig i varje närkamp så att dom tar Time-Out kommer inte som en överraskning alls. Bortalagets 3-8 gjorde det dock. Ett fjantigt skott långt från kanten, varken hårt eller välplacerat men oerhört tråkigt och luften gick ur i princip hela hallen. Utom (ett mentalt jättekonstigt) Slätafly. Slätafly ökar intensiteten ytterligare ett par snäpp och när fyra mål kommer inom en och en halv minut och ställningen helt plötsligt är 7-8 och matchmomentet så uppenbart tillhör Slätafly till 100% så kändes det helt plötsligt som att de sju minuter som återstod av matchen skulle vara mer än tillräckligt för att vinna matchen. Detta borde också varit sant för lägen det rådde det absolut ingen brist på, vettiga avslut däremot. Med fyra minuter kvar får Slätafly chansen i powerplay igen men tyvärr så får det nästan motsatt effekt. Det tidigare så rappa passningsspelet är helt plötsligt utbytt mot ett statiskt sådant. Slätafly var helt enkelt så mycket bättre än Engelholm i spel 5 mot 5 att man blev hindrade av att Engelholm i och med utvisningen var tvungna att backa hem ännu mer.
Resterande tid är också helt och hållet Slätaflys, man har ett gäng bra lägen att kvittera men närmre än Ramvalls ribbträff med 20 sekunder kvar kommer man inte. Sista perioden slutar 6-1. Det är ganska dålig utdelning med tanke på den totala dominansen. Engelholm fanns knappt längre. Slätafly förlorar återigen med uddamålet, återigen är man så jävla lealösa långa stunder att man vill springa in på planen och slå vissa spelare på käften så att dom vaknar. Trots det så är Slätafly i mina ögon värda tre pinnar, sett över hela matchen var Slätafly det bättre laget och skottstatistiken, 43-28 ljuger inte ett jävla dugg.
15 katastrofala minuter från mitten på första till början av andra är den tuva som stjälpte lasset. Frustrerande minst sagt, men som sagt så hyser jag ändå ganska ambivalenta känslor. Det spel som Slätafly visade upp i tredje perioden var ibland rent magiskt. Hade man lärt sig avsluta riktigt så hade matchen slutat 15-8. Eller där omkring.
Detta inläggs längd kan mycket väl vara en produkt av snusabstinens. Ber om ursäkt för detta. Lovar att skriva mer minimalistiskt nästa gång.
